ju mer du väljer att ta in, att känna något bra, lika mycket måste du då vara beredd på att känna motsattsen. och oftast mer än "lika mycket". som en våg, är "lyckoskålen" lätt och därmed högt upp, så krävs det inte mycket, "olyckoskålen" ligger på botten likt förbannat.

tanken får mig att vilja stänga av allt, klara mig själv, inte vara beroende av andra, ständigt hålla avstånd, kämpa för att inte komma någon nära. Men instinktivt dras vi till andra som vi känner samhörighet med. vi vill inte vara ensamma.

 

Jag tror ändå på ensam är stark, om vi lär oss hantera det. varför vill vi ha sällskap? för vi vill känna sympati, vill ha någon som får oss känna oss trygga och som kan trösta oss och säga att allt kommer bli bra. men kan man lära sig att rädsla bara är i ditt huvud, att vi kan själva bestämma att vi inte är rädda, att vi klarar oss själva och finna en trygghet i oss själva, då är ensam stark!

 

SÅ.. där va hjärnan tömd och jag kan dricka lite kaffe, åka till stallet och sedan fara mot sthlm för att fira kusinen :)

 

tack och hej!